tisdag 26 augusti 2008

Illuminations! Shout Kisa!

Min far och mors efterlämnade skivsamling är, om jag ska uttrycka det snällt, en smula ojämn. Visst finns det höjdpunkter i The 5th Dimensions diskografi, till exempel deras versioner av Ticket To Ride och Sunshine Of Your Love, och Lill Lindfors version av Long Train Runnin (Tåget Rusar Fram, från 1973) är inte så illa den heller. Men en skivsamling som innehåller Middle Of The Road - Chirpy Chirpy Cheep Cheep har onekligen vissa brister, och mamma och pappas har dessutom några till.

Fyra album utgör undantaget. De här:



Alice Babs - Music With A Jazz Flavour, 1973

Framför allt är det versionen av Carole Kings "Been To Kaanan", en klassiker i funk-jazz och rare groove-kretsar, som gör den här skivan så här eftertraktad, men medeltidsballaden Flow Gently, Sweet Afton, med cembalo och allt, passar rollspelsnörden i mig utmärkt.




Buffy Saint-Marie - Illuminations, 1969

"Mary" här ovan är en av de mest traditionellt folkiga låtarna på Illuminations från 1969. Det säger en del. (Ignorera indiantramset efteråt dock, den är tursamt nog inte med här).
Jag låter Julian Cope sätta ord på allt det jag känner här.
Blandningen elektronik, kraftfull sopran och en blandning av acid-rock och folk gör det lätt att jämföra Illuminations med The United States of America, ett långt mer hypat electro-psychalbum. Tydligast blir likheterna i "Adam", där fuzz-bas och en viss atonalitet ger en spöklik känsla inte olik till exempel The Garden Of Earthly Delights från the US of A. Sångeffekterna i avslutande "Popples" lutar åt new age-flum, men det gör liksom inget. Det är så vackert.
En fantastisk skiva, från början till slut.




Shocking Blue - At Home, 1969

Shocking Blue, underbara Shocking Blue. At Home från 1969 utelämnar tyvärr debutsingeln Send Me A Postcard från året innan, som bekant en av världshistoriens bästa låtar, men med Long And Lonesome Road, Love Buzz, California Here I Come och sitargroovet Acka Raga finns det gott om godis på den här.
Och Venus må vara uttjatad och skändad av disco-versioner i rakhyvelsreklamer, det är fortfarande en sjukt bra låt. För övrigt är Hot Sand på b-sidan av Venus-singeln ännu bättre, sitar-pop om att knulla!. Bra platta helt klart.




Kisa Magnusson - Shout Kisa, 1974

Ett ganska okänt album verkar det som med tanke på att klippet ovan är enda träffen på youtube på Kisa Magnusson, och jag har ingen aning om hur rart det egentligen är.

Kisa Magnusson tillsammans med ett rejält storband spelar på Shout Kisa igenom en samling rock'n'roll-standards. Bra versioner rakt igenom, mycket mässingsblås och fuzzgitarr, men det är inte förrän på de två sista låtarna det hettar till rejält.

Too Much Monkey Business börjar med ett överfunkigt fender rhodes, tunga trummor och en fuzz-gitarr och fortsätter in i ett fantastiskt groove. Det blir till och med oväntat brötigt i slutet när gitarrer, storband och Kisa själv försöker överrösta varandra.
Man hinner knappt hämta andan förrän nästa chock, You Keep On Knocking. Först ett illsickraer trumbreak som Dj Shadow & co antagligen skulle döda för, sedan en hel vers med bara sång och tunga hiphop-trummor innan hela bandet följer med in i ett flytande, långsamt psyk-groove som bara går och går och aldrig vill och aldrig borde ta slut. Magisk breakbeat-action från Sveriges studionissar helt enkelt.

Dessutom hade pappa en Beatles VI från 1966. Pensionsförsäkring?

Inga kommentarer: