Popmusik (sån där i radion)

Jag gillar Duffy. Hon känns som en bra tjej, Mercy är en bra låt och jag kan sorgligt nog relatera till videon full av män i fred perrys som dansar och hoppar.



Däremot ser jag överallt jämförelser med Dusty Springfield, och de håller faktiskt inte. Dusty var också blond, från det förenade kungadömet, hette också nåt med DU-Y och sjöng blåögd soulinfluerad popmusik framför pojkar i fred perrys. Där slutar likheterna.
Röstmässigt är Duffy närmare Esther Phillips, vilket inte är en dålig sak. En viss Amy har redan visat att den nasala jazziga soulsången går hem hos kidsen på 2000-talet, men till skillnad från henne och andra Dap-Kingsuppbackade akter har Duffy ett mer välpolerat, uppdaterat om du vill, sound. Jag gillar det. Jag gillar när man visar att det går att behålla ett visst mått av blues även i musik producerad i såna hära datamaskiner. Och ett visst mått av blues är verkligen det jag saknar i modern popmusik. Ja, jag är en Dinosaurie, och för att bevisa det slänger vi in det här fina klippet också:



Och till sist en liten guilty pleasure: Jag gillar Amanda Jenssen - Do You Love Me också.

Riktiga män har inga midjor

Igår köpte jag en väldigt trevlig mörkblå regnkappa på H&M. En lätt A-linjeformad, kort klassisk mac med fin krage och trevliga detaljer i största allmänhet. Jag tycker väldigt mycket om den, men det är inte det denna text ska handla om.
Jag vill veta var den manliga midjan har tagit vägen. I en tid när män bär extremt åtsittande byxor och neonfärger och grabbiga tidningar som King skriver om groomingprodukter tycker jag att den borde ha sin naturliga plats. Den fanns där på 1600-talet, på 1700-talet, på 1800-talet och i alla fall från 1900 – 1970-talet.
Idag är det helt omöjligt att hitta en längre jacka med markerad midja tänkt för oss med snopp. Tro mig, jag har letat.
Och inte kan man skylla allt på OS-trenden eftersom det vimlar av löjligt smala trenchcoats och crombies, som har ungefär samma form som ett avloppsrör, och kvinnoavdelningarna på H&M och Zara vimlar av fina kappor med jättemycket midja. Jag förstår det helt enkelt inte.
Vad jag har letat efter är en enkel eller dubbelknäppt jacka i svart ull med hög knäppning och gärna hög krage. Längd över rumpan men inte ner över låren. Någonting Mick Jagger skulle kunna ha haft på sig 1967 helt enkelt.
Eller ta en titt på den här som Claes-Göran har på sig, visst är den fantastisk?



Det närmaste jag har kommit är DNA Grooves fina crombies , men de finns tyvärr bara i rutigt och jag äger redan en rutig, dubbelknäppt sak med jättemycket midja som jag hittade för en spottstyver på Myrorna. Beatwear har sin Frock Coat . men den kostar en del och jag vill gärna prova först. Det har också hängt en fin sak i fönstret på Peters Dandy i Göteborg, men jag har inte vågat gå in. Antagligen är priset femsiffrigt.
Vad jag vill är att H&M, Åhléns, Zara, Top Man och gänget ska släppa sina märkliga Johnny Bravo-ideal och inse att mannens midja är en bra grej helt enkelt. Ingen dandy bör vara utan en.
Det visste man redan på medeltiden, förihelvete.

Amazing Friendly Apple

Jag skulle här vilja ge en liten bakgrund till varför den här bloggen heter som den gör och samtidigt tipsa om en av de bästa pop-låtarna någonsin. Amazing Friendly Apple var enligt de flesta källor en 5-mannaorkester från Leeds, vilket inte hindrade dem från att spela in en fantastisk singel 1969. Jag har fortfarande inte haft nöjet att höra framsidan Water Woman, men man får anta att den inte håller samma kvalitet som den klassiska b-sidan.
Magician är en mini-popopera med underbar hammond och cembalo, eko-dränkt flöjtspel och en nasal sång som låter misstänkt mycket som Arthur Lee i den likadant uppbyggda Your Mind And We Belong Together. Texten är fantastiskt fånig om en magiker som konstigt nog verkar ha samma egenskaper som vissa lysergiska syror.

Tyvärr har jag inte hittat låten någonstans sedan jag plockade ihop min gamla datamaskin, så ni får nöja er med Your Mind And We Belong Together så länge. Tänk er det här, fast mer brittiskt och klaviaturbaserat:

Kritik av Kritik

Med ovanstående rubrik sväljer jag betet som agnats när den nya arkitekturtidskriften Kritik namngavs. Förutom att bjuda in till lustiga rubriker visas i namnet den önskan om att vara ett mer analyserande och kritiserande alternativ till de redan etablerade arkitekturtidningarna, främst Arkitektur, Rum, Forum och Arkitekten.
Det finns dock problem som genast slår en när man öppnar det lilla svarta häftet i liggande format som damp ner i brevlådan för någon vecka sen.
Kritiks önskan att lyfta fram textens betydelse gentemot de ”överestetiserade och extremt förvrängda arkitekturbilder som oftast finns att tillgå” (Pär Eliaesons ledare, sid 6) resulterar i små bilder i svartvitt. I svartvitt?
Att färgsättning, material och annat som försvinner med gråtonade bilder är viktiga element i arkitektur och stadsrummets utformning kan knappast vara några nyheter för Kritik.
Det skulle visserligen kunna vara en fråga om tryckkostnader, men mer troligt är att det är ett sätt att demonstrera sin misstro mot Bilden. Allra mest framstår det som obegripligt gymnasiepretto.
Kommer man ta det ett steg längre och börja (rent metaforiskt alltså) plåta offentliga byggnader i motljus med en rykande cigarett i mungipan?
Att bilden faktiskt fyller en viss funktion i en arkitekturtidning visar sig gång på gång i Kritik. Gert Wingårdhs försök att detaljerat beskriva Avalon Hotel i Göteborg hade utan bildens hjälp varit lika lätta att uttyda som Mayahieroglyfer eller genomsnittlig arkitekt-handstil.
Bäst är Erik Bergs sakliga genomgång av förslagen till exploatering av Skeppsbron i Göteborg, fri från överdrivna pretentioner och analysorgier.
Och även om Pär Eliaessons totala sågning av sina konkurrerande magasin under rubriken ”Goda grannar” känns en aning desperat så måste man älska punkattityden. Kängor i alla riktningar, inte bara ”I Hate Pink Floyd” utan ”I Hate alla arkitekturredaktörer i hela Sverige” och ett oförtäckt Mark Isitt-förakt.
Om jag hade varit konsult åt Kritik hade mina råd låtit ungefär så här: ”Kom igen nu grabbar, vi skiter i det här löjliga formatet och kör samma storlek som Café, och så tar vi och byter namn så man fattar vad tidningen handlar om, typ ”Arkitekt”, och så kör vi lite stora färgglada bilder så kommer nog det här bli jävligt bra! Men se för fan till att göra er av med den där jävla serien Kontoret”.

Friendly Apples lilla gröna: Ett anspråkslöst manifest

I den här bloggen kommer vi skriva om kultur och lite till på ett avslappnat men förhoppningsvis intelligent sätt. Vi kommer att avhålla oss från trendspaningar men analysera friskt.
Det kommer bli ett jävla party helt enkelt, så se till att hänga med.