Härdsmälta i kulturpolitiken

I morse läste jag Robert Malms intressanta kulturkrönika om ”Mana-affären” i dagens Göteborgs-Posten. Den innehåller många bra poänger, till exempel om missbruket av ordet antisemitism i diskussioner om Israel-Palestinafrågan och som försvar mot all kritik av staten Israel. (Semiter, enligt NE: Ursprungliga släkter eller folk nämnda i 1 Mos. 10:21-31 som ättlingar till Noas son Sem. Dessa hade ofta bara den geografiska regionen gemensam, men några talade besläktade semitiska språk. De viktigaste av dessa folk är i dag araber och judar.)
Inget av det här är något nytt, det som slog mig var istället konstaterandet av Johan Staël Von Holsteins inträde i kulturrådets styrelse. Jag hade naturligtvis hört det förut men troligen av barmhärtighet mot min själ lyckats förtränga vidden av detta faktum.
Johan Staël Von Holsteins meriter som en av de mest ivriga inflaterarna under IT-bubblans framväxt och som författare till ett antal taffligt skrivna nyliberala pamfletter i Metro (han har tydligen skrivit en bok också, men jag tänker skona min hjärna från en sån misshandel), räcker tydligen för att han ska få vara delaktig i besluten om hur kulturbudgeten ska fördelas. På vilken grund anser svenska regeringen att en IT-entreprenör har den kompetens som krävs?
Har Johan Staël Von Holstein överhuvudtaget ett kulturintresse? Jag tycker mig minnas krönikor i Metro där han skrivit sig varm om hur skattepengar ska läggas på viktigare saker. Kan karln ens stava till kultur?
Att borgerliga regeringar aldrig har inneburit något lyft för kulturklimatet är kanske inget nytt, men det här är faktiskt att gå för långt. Jag är lite rädd.

För övrigt: Gnarls Barkleys nya låt Run är kanske det bästa som har släppts sedan The Coral blev tråkiga och Pete Doherty började bära hatt. St. Elsewhere var fantastisk, men att de skulle släppa en funky psych fuzz massive dancefloor monster, för att använda ebay-språk, som förstasingel från nya albumet är lite för bra för att vara sant. Allt är rätt, från bongos och phasad orgel till den hetsiga, distade sången och körerna. Don Fardon och David Walker and The Paradox får akta sig, helt enkelt.
Frågan är: Varför har inte låten spelats var 15:e minut i den populärkulturella statliga radiokanalen? Detta är ett tydligt tecken på ett fallerande svenskt kulturklimat. Jag misstänker att en viss IT-entreprenör har med saken att göra.

Lyssna på Run på min myspace: