tisdag 26 augusti 2008

Illuminations! Shout Kisa!

Min far och mors efterlämnade skivsamling är, om jag ska uttrycka det snällt, en smula ojämn. Visst finns det höjdpunkter i The 5th Dimensions diskografi, till exempel deras versioner av Ticket To Ride och Sunshine Of Your Love, och Lill Lindfors version av Long Train Runnin (Tåget Rusar Fram, från 1973) är inte så illa den heller. Men en skivsamling som innehåller Middle Of The Road - Chirpy Chirpy Cheep Cheep har onekligen vissa brister, och mamma och pappas har dessutom några till.

Fyra album utgör undantaget. De här:



Alice Babs - Music With A Jazz Flavour, 1973

Framför allt är det versionen av Carole Kings "Been To Kaanan", en klassiker i funk-jazz och rare groove-kretsar, som gör den här skivan så här eftertraktad, men medeltidsballaden Flow Gently, Sweet Afton, med cembalo och allt, passar rollspelsnörden i mig utmärkt.




Buffy Saint-Marie - Illuminations, 1969

"Mary" här ovan är en av de mest traditionellt folkiga låtarna på Illuminations från 1969. Det säger en del. (Ignorera indiantramset efteråt dock, den är tursamt nog inte med här).
Jag låter Julian Cope sätta ord på allt det jag känner här.
Blandningen elektronik, kraftfull sopran och en blandning av acid-rock och folk gör det lätt att jämföra Illuminations med The United States of America, ett långt mer hypat electro-psychalbum. Tydligast blir likheterna i "Adam", där fuzz-bas och en viss atonalitet ger en spöklik känsla inte olik till exempel The Garden Of Earthly Delights från the US of A. Sångeffekterna i avslutande "Popples" lutar åt new age-flum, men det gör liksom inget. Det är så vackert.
En fantastisk skiva, från början till slut.




Shocking Blue - At Home, 1969

Shocking Blue, underbara Shocking Blue. At Home från 1969 utelämnar tyvärr debutsingeln Send Me A Postcard från året innan, som bekant en av världshistoriens bästa låtar, men med Long And Lonesome Road, Love Buzz, California Here I Come och sitargroovet Acka Raga finns det gott om godis på den här.
Och Venus må vara uttjatad och skändad av disco-versioner i rakhyvelsreklamer, det är fortfarande en sjukt bra låt. För övrigt är Hot Sand på b-sidan av Venus-singeln ännu bättre, sitar-pop om att knulla!. Bra platta helt klart.




Kisa Magnusson - Shout Kisa, 1974

Ett ganska okänt album verkar det som med tanke på att klippet ovan är enda träffen på youtube på Kisa Magnusson, och jag har ingen aning om hur rart det egentligen är.

Kisa Magnusson tillsammans med ett rejält storband spelar på Shout Kisa igenom en samling rock'n'roll-standards. Bra versioner rakt igenom, mycket mässingsblås och fuzzgitarr, men det är inte förrän på de två sista låtarna det hettar till rejält.

Too Much Monkey Business börjar med ett överfunkigt fender rhodes, tunga trummor och en fuzz-gitarr och fortsätter in i ett fantastiskt groove. Det blir till och med oväntat brötigt i slutet när gitarrer, storband och Kisa själv försöker överrösta varandra.
Man hinner knappt hämta andan förrän nästa chock, You Keep On Knocking. Först ett illsickraer trumbreak som Dj Shadow & co antagligen skulle döda för, sedan en hel vers med bara sång och tunga hiphop-trummor innan hela bandet följer med in i ett flytande, långsamt psyk-groove som bara går och går och aldrig vill och aldrig borde ta slut. Magisk breakbeat-action från Sveriges studionissar helt enkelt.

Dessutom hade pappa en Beatles VI från 1966. Pensionsförsäkring?

måndag 25 augusti 2008

Self indulgent lo-fi heroes

Jag har köpt ett helt gäng skivor på sistone, något som är dåligt för min ekonomi men, inbillar jag mig, bra för mitt välbefinnande. Det påminner även på andra sätt väldigt starkt om ett beroende. Vad är det som får mig att skramla fram mina sista femkronor ur min växelkassa (en sparburk i form av en brittisk brevlåda, väldigt fin), springa iväg till den väldigt tveksamma skivbutiken Mynt & Musik (Stigbergstorget) och helt på chans köpa med mig ett antal singlar? Hur kommer det sig att jag just nu, efter att ha gått igenom min budget för dagens lön, febrilt funderar ut sätt att få pengar att spendera på lördagens skivmässa och en tur till kvibergs marknad på söndag?
Skivor är knark, och knark är som ni vet bajs. Om någon säger till dig "vinylskivor är grymt, du borde testa", gör det inte. Just Say No!

I alla fall, lite favoriter från senaste halvåret, med youtube-klipp:



The Byrds - Artificial Energy (Columbia, 1968)
Tills för några veckor sen hade jag pinsamt nog missat att lyssna på The Byrds fantastiska album Notorius Byrd Brothers, som öppnas av denna fantastiska låt, förmodligen det dansvänligaste folkrockarna gjort. En mod dancer ut i varje musikalisk fingerspets; Taxman-inspirerat basriff, ba-pa-pa-blås, phaser och sist men inte minst en text om amfetaminets fördelar och nackdelar. Varför spelas inte den här mer?



Vanity Fare - Megowd (Something Tells Me) (Page One 1969)
Även om jag precis hade läst om precis den här låten i en lista över bra saker på Page One på ett forum någon vecka tidigare, var det en vild chansning när jag plockade upp den här på Mynt & Musik i våras.
Förutom etiketten hade jag också en känsla av att jag kände igen gruppnamnet, Vanity Fare. När jag kom hem var det med besvikelse jag lyssnade på a-sidan Summer Morning. En smörig bubblegum-ballad, inte alls vad jag hade hoppats på. Med små förväntningar la jag på nålen på b-sidan. Nämen! Funky groove-rock med fantastisk hammond! Det var andra bullar det.
Nu när jag känner till Vanity Fare förstår jag vilken tur jag hade. Jag hade lika gärna kunnat plocka upp
Hitchin A Ride
eller någon annan tråkig bubblegumsörja (You Made Me Love You/Early In The Morning är ganska bra dock).


Chicago - I'm A Man (CBS 1969)
Tja, vad kan man säga? Chicago, främst kända som yacht/soft-rockens fanbärare, gjorde ett antal bra album i början av sin karriär. Utan att känna till den plockade jag upp den i Barcelona av alla ställen. Man kan tycka lite olika om den skäggiga funky rawk-versionen av en av världens bästa låtar, men jag älskar den.
På den spanska singeln är den uppdelad i två delar på olika sidor men jag har också en svensk version med ett extremt förkortat och komprimerat intro, på en sida.



The Troggs - From Home (Fontana 1966)
Förutom ett par utflykter in i min älskade psykedelia med When Will The Rain Come och Maybe The Madman måste jag nog säga att det här är min favorit med Troggs än så länge. Märkligt att jag inte hade hört den innan med tanke på att det är baksidan på Wild Thing, som ju som bekant är ganska känd, och jag hade inte förväntat mig något så här trevligt när jag köpte den här i fredags. Riffet påminner om Lost Girl, gruppens debut på CBS från samma år, men här får vi dessutom en puttrande fuzz-gitarr i bakgrunden och mer harmonisk moll-tonalitet (oj, musikteoretisk overload). Ja som ni märkte hittade jag inte originalet på youtube. Det är råare och bättre.

Lila

Lila har länge varit en av mina favoritfärger. I dryga året har jag letat efter lila plagg, till exempel strumpor och polotröjor, eftersom jag inbillar mig att jag också passar extra bra i lila.
I år har Filippa Knutsson bestämt att alla ska ha lila på sig. I våras fylldes Filippa K-butikerna av en mängd lila plagg, bland annat en riktigt lockande jeansjacka.
Nu, lagom till hösten, har H&M inte helt oväntat hängivit sig åt samma kulör och eftersom jag tycker det är obehagligt att söka jobb och lägger alla mina pengar på skivor är det där jag får handla kläder för tillfället.
Det här borde vara ett ypperligt tillfälle att bunkra upp basplagg i en av mina favoritfärger. Dock är det så mycket lila i H&M-butikerna just nu att man mår lite redan vid klivet över tröskeln, och naturligtvis finns min andra färg som jag ömmar lite extra för, orange, också den i obscena mängder i klädjättens höstsortiment.

Vad kan jag då göra? Som jag ser det har jag två val:

1. Jag köper på mig lila och orange kläder och bär dem i fantasifulla kombinationer hela hösten och vintern, och finner min garderob hopplöst daterad till våren.

2. Jag letar med ljus och lykta efter plagg i kulörer lite längre ner på min kärlekslista, till exempel ljusgult (var inte det denna vårens färg förresten?) och olivgrönt.

Nog med modebloggande nu.

fredag 22 augusti 2008

Behåring (från Kenbee-bloggen, 22 augusti)

Fleet Foxes har i svallvågorna efter Way Out West sköljts upp till en andra plats på Göteborgslistan. Fleet Foxes självbetitlade är alltså det andra mest sålda albumet (cd-skivan) i Göteborgsområdet.

Jag bevittnade de fyra första låtarna av amrisarnas spelning på festivalen och var imponerad men inte särskilt berörd. Vad som naturligtvis var en fantastisk spelning lyckades inte fånga mitt intresse i mer än tio minuter och jag skyller detta helt på mig själv och att min fäbless för brittisk folkmusik alltid lämnar americana, alt-country och folk-rawk i skuggan. Min vän Henning kommer känna igen det här.

I mitt medvetande är Bert Jansch, Incredible String Band, Fairport Convention och Pentangle det vackraste som kan upplevas skapat av akustiska stränginstrument och stämsång. Travellin Song med de sistnämnda gör mig tårögd och gåshudad varje gång och kan i kombination med vin sluta i pinsam sentimentalitet.

Vad jag vill ha sagt är att min förhoppning är att 2009 blir den syrabemängda brit-folkens återkomst till barrikaderna. Att de mjuktuffa country-skäggen byts ut mot ponchos, hårsvall och slokmustascher.

I samband med detta, vågar jag påstår, kommer brittiska Circulus bli det mest hypade till våren. De har funnits med ett tag men har här i krokarna mest vunnit uppskattning bland power-metalfans och rollspelare, eftersom vi till skillnad från bandets hemland har svårt att ta storslagenhet och rennässansretro på allvar.

Det blir det ändring på 2009, och det kommer bli både konstigt och vackert.

Le Tour (från Kenbee-bloggen, 25 juli)

Just nu pågår världens näst största idrottsevenmang i landet som gav oss Jacques Dutronc, Les Goths, Air, Serge Gainsbourg, Daft Punk och massa god ost.
Eftersom sport är kultur är det också ett av världens största kulturevenemang.

Le Tour de France pågår under en månad. Med undantag för några vilodagar och ett till två tempolopp cyklar man 15-25 mil om dagen, varav ungefär hälften i alperna och pyrenéerna. Det är utan tvekan världens hårdaste proffstävling.
Inte konstigt att vissa känner ett visst behov av knark som gör dig stark, tycker jag.

Att svensk sportjournalister alltid givit cykling ungefär samma uppmärksamhet som hockey-bockey är inget nytt och inget jag inbillar mig att jag kan ändra på. Den genomsnittliga svenska sportkonsumenten kommer aldrig att förstå skönheten i hög kadens, långa utbrytningar polkagrispricka tröjor.
Därför ber jag dig, skarpkulturella människa, att slå på TV:n imorgon klockan 14:00, ratta in Eurosport och ta del av Vacchi/Adamssons outtömliga kunskap om cykelsporten.
Med stan full av hipsterfixies och retrocykeltröjor känns det som ett naturligt steg att indiekidsen diskuterar cykel över en öl på lönnmördarn. Det är så jag skulle vilja ha det i alla fall.

Är man mindre intresserad av självplågeri och rakade ben och mer intresserad av fantastisk dansmusik av kvalitetsårgång kan jag rekommendera Colin Wolfe's podcast.
100% original-45or:
http://col-wolfe-collection.podomatic.com
och
http://wolfe-disc.podomatic.com

Oj, en blogg om FRA-lagen! (från kenbee-bloggen, 7 juli)

Jag lämnade som sagt landet jag kände som Sverige för en dryg månad sen. Jag trodde, till i förrgår, också att det var dit jag hade anlänt på kvällen den sista juni.
Ack så fel jag hade.

Det visar sig att jag numera lever i Belarus, eller Vitryssland som det kallades i landet där jag växte upp.
Vad jag talar om är naturligtvis att allt vi gör här i den trevliga cyberrymden helt lagligt kommer kontrolleras och registreras av ett gäng finniga värnpliktiga (eller möjligtvis lite äldre, finniga yrkesmilitärer). Tack, alla ni som röstade på nånting blåare än E:t i Google, för det.


Nu till de riktigt hemska sakerna. Bruce Springsteen har återvänt till stan.
Vi har i den stora morgontidningen kunnat följa en skäggig machogubbes förehavande timme för timme och läsa intervjuer där alla från 3 till 90 år har fått berätta om sitt finaste minne av gubbjäveln.
Vi har matats med sanningen att alla älskar "Bruce" (ja och alla är förnamn och du och allmänt tjenis med snubben) och att han är det största som har hänt kulturen sen jordbruket.

Jag hatar Bruce Springsteen.

Hade han inte fått detta spaltutrymme vecka ut och vecka in varje sommar hade jag möjligtvis kunnat lämna honom med ett svalt ointresse, men den vuxna musikens fanbärare vill inte ge mig något utrymme för det.

Jag hatar vuxen musik.

Goda' Goda'

Jag har på sistone skrivit lite på: http://loken.kenbee.se istället för här. Det ska det bli ändring på, och för att eventuella läsare ska slippa klicka på länken tänker jag helt sonika kross-posta mina finaste stunder på Kenbee-bloggen här ovan.

Friendly Apple (jag) kommer i framtiden att inrikta sig på modernism (kläder, dansmusik och tvåhjuliga fordon) och kulturkritik (pretentiöst men underhållande pladder). Misströsta inte, Anders kommer säkert titta in och lägga upp någon världsmusik-video då och då.