Men ibland måste jag.
Richard Wright dog idag (eller igår eftersom klockan precis slog över tolv).
Efter Syd Barrett den jag hade mest respekt för av alla i The Pink Floyd. Bland annat för att han alltid var den som stod upp mest för Syd i senare intervjuer, alltid framstod som ödmjukast (ingen svår konst jämnte Roger Waters, visserligen) och mest sympatisk.
Men mest för det här:
Låten som jag framhåller varje gång någon påstår att Pink Floyd blev skit direkt efter Syd Barretts frånfälle från gruppen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på när jag tycker de blev skit. Ibland tycker jag 1969, ibland 1971, ibland efter Wish You Were Here.
Lyssna på Paint Box nu.
tisdag 16 september 2008
tisdag 26 augusti 2008
Illuminations! Shout Kisa!
Min far och mors efterlämnade skivsamling är, om jag ska uttrycka det snällt, en smula ojämn. Visst finns det höjdpunkter i The 5th Dimensions diskografi, till exempel deras versioner av Ticket To Ride och Sunshine Of Your Love, och Lill Lindfors version av Long Train Runnin (Tåget Rusar Fram, från 1973) är inte så illa den heller. Men en skivsamling som innehåller Middle Of The Road - Chirpy Chirpy Cheep Cheep har onekligen vissa brister, och mamma och pappas har dessutom några till.
Fyra album utgör undantaget. De här:
Alice Babs - Music With A Jazz Flavour, 1973
Framför allt är det versionen av Carole Kings "Been To Kaanan", en klassiker i funk-jazz och rare groove-kretsar, som gör den här skivan så här eftertraktad, men medeltidsballaden Flow Gently, Sweet Afton, med cembalo och allt, passar rollspelsnörden i mig utmärkt.
Buffy Saint-Marie - Illuminations, 1969
"Mary" här ovan är en av de mest traditionellt folkiga låtarna på Illuminations från 1969. Det säger en del. (Ignorera indiantramset efteråt dock, den är tursamt nog inte med här).
Jag låter Julian Cope sätta ord på allt det jag känner här.
Blandningen elektronik, kraftfull sopran och en blandning av acid-rock och folk gör det lätt att jämföra Illuminations med The United States of America, ett långt mer hypat electro-psychalbum. Tydligast blir likheterna i "Adam", där fuzz-bas och en viss atonalitet ger en spöklik känsla inte olik till exempel The Garden Of Earthly Delights från the US of A. Sångeffekterna i avslutande "Popples" lutar åt new age-flum, men det gör liksom inget. Det är så vackert.
En fantastisk skiva, från början till slut.
Shocking Blue - At Home, 1969
Shocking Blue, underbara Shocking Blue. At Home från 1969 utelämnar tyvärr debutsingeln Send Me A Postcard från året innan, som bekant en av världshistoriens bästa låtar, men med Long And Lonesome Road, Love Buzz, California Here I Come och sitargroovet Acka Raga finns det gott om godis på den här.
Och Venus må vara uttjatad och skändad av disco-versioner i rakhyvelsreklamer, det är fortfarande en sjukt bra låt. För övrigt är Hot Sand på b-sidan av Venus-singeln ännu bättre, sitar-pop om att knulla!. Bra platta helt klart.
Kisa Magnusson - Shout Kisa, 1974
Ett ganska okänt album verkar det som med tanke på att klippet ovan är enda träffen på youtube på Kisa Magnusson, och jag har ingen aning om hur rart det egentligen är.
Kisa Magnusson tillsammans med ett rejält storband spelar på Shout Kisa igenom en samling rock'n'roll-standards. Bra versioner rakt igenom, mycket mässingsblås och fuzzgitarr, men det är inte förrän på de två sista låtarna det hettar till rejält.
Too Much Monkey Business börjar med ett överfunkigt fender rhodes, tunga trummor och en fuzz-gitarr och fortsätter in i ett fantastiskt groove. Det blir till och med oväntat brötigt i slutet när gitarrer, storband och Kisa själv försöker överrösta varandra.
Man hinner knappt hämta andan förrän nästa chock, You Keep On Knocking. Först ett illsickraer trumbreak som Dj Shadow & co antagligen skulle döda för, sedan en hel vers med bara sång och tunga hiphop-trummor innan hela bandet följer med in i ett flytande, långsamt psyk-groove som bara går och går och aldrig vill och aldrig borde ta slut. Magisk breakbeat-action från Sveriges studionissar helt enkelt.
Dessutom hade pappa en Beatles VI från 1966. Pensionsförsäkring?
Fyra album utgör undantaget. De här:
Alice Babs - Music With A Jazz Flavour, 1973
Framför allt är det versionen av Carole Kings "Been To Kaanan", en klassiker i funk-jazz och rare groove-kretsar, som gör den här skivan så här eftertraktad, men medeltidsballaden Flow Gently, Sweet Afton, med cembalo och allt, passar rollspelsnörden i mig utmärkt.
Buffy Saint-Marie - Illuminations, 1969
"Mary" här ovan är en av de mest traditionellt folkiga låtarna på Illuminations från 1969. Det säger en del. (Ignorera indiantramset efteråt dock, den är tursamt nog inte med här).
Jag låter Julian Cope sätta ord på allt det jag känner här.
Blandningen elektronik, kraftfull sopran och en blandning av acid-rock och folk gör det lätt att jämföra Illuminations med The United States of America, ett långt mer hypat electro-psychalbum. Tydligast blir likheterna i "Adam", där fuzz-bas och en viss atonalitet ger en spöklik känsla inte olik till exempel The Garden Of Earthly Delights från the US of A. Sångeffekterna i avslutande "Popples" lutar åt new age-flum, men det gör liksom inget. Det är så vackert.
En fantastisk skiva, från början till slut.
Shocking Blue - At Home, 1969
Shocking Blue, underbara Shocking Blue. At Home från 1969 utelämnar tyvärr debutsingeln Send Me A Postcard från året innan, som bekant en av världshistoriens bästa låtar, men med Long And Lonesome Road, Love Buzz, California Here I Come och sitargroovet Acka Raga finns det gott om godis på den här.
Och Venus må vara uttjatad och skändad av disco-versioner i rakhyvelsreklamer, det är fortfarande en sjukt bra låt. För övrigt är Hot Sand på b-sidan av Venus-singeln ännu bättre, sitar-pop om att knulla!. Bra platta helt klart.
Kisa Magnusson - Shout Kisa, 1974
Ett ganska okänt album verkar det som med tanke på att klippet ovan är enda träffen på youtube på Kisa Magnusson, och jag har ingen aning om hur rart det egentligen är.
Kisa Magnusson tillsammans med ett rejält storband spelar på Shout Kisa igenom en samling rock'n'roll-standards. Bra versioner rakt igenom, mycket mässingsblås och fuzzgitarr, men det är inte förrän på de två sista låtarna det hettar till rejält.
Too Much Monkey Business börjar med ett överfunkigt fender rhodes, tunga trummor och en fuzz-gitarr och fortsätter in i ett fantastiskt groove. Det blir till och med oväntat brötigt i slutet när gitarrer, storband och Kisa själv försöker överrösta varandra.
Man hinner knappt hämta andan förrän nästa chock, You Keep On Knocking. Först ett illsickraer trumbreak som Dj Shadow & co antagligen skulle döda för, sedan en hel vers med bara sång och tunga hiphop-trummor innan hela bandet följer med in i ett flytande, långsamt psyk-groove som bara går och går och aldrig vill och aldrig borde ta slut. Magisk breakbeat-action från Sveriges studionissar helt enkelt.
Dessutom hade pappa en Beatles VI från 1966. Pensionsförsäkring?
måndag 25 augusti 2008
Self indulgent lo-fi heroes
Jag har köpt ett helt gäng skivor på sistone, något som är dåligt för min ekonomi men, inbillar jag mig, bra för mitt välbefinnande. Det påminner även på andra sätt väldigt starkt om ett beroende. Vad är det som får mig att skramla fram mina sista femkronor ur min växelkassa (en sparburk i form av en brittisk brevlåda, väldigt fin), springa iväg till den väldigt tveksamma skivbutiken Mynt & Musik (Stigbergstorget) och helt på chans köpa med mig ett antal singlar? Hur kommer det sig att jag just nu, efter att ha gått igenom min budget för dagens lön, febrilt funderar ut sätt att få pengar att spendera på lördagens skivmässa och en tur till kvibergs marknad på söndag?
Skivor är knark, och knark är som ni vet bajs. Om någon säger till dig "vinylskivor är grymt, du borde testa", gör det inte. Just Say No!
I alla fall, lite favoriter från senaste halvåret, med youtube-klipp:
The Byrds - Artificial Energy (Columbia, 1968)
Tills för några veckor sen hade jag pinsamt nog missat att lyssna på The Byrds fantastiska album Notorius Byrd Brothers, som öppnas av denna fantastiska låt, förmodligen det dansvänligaste folkrockarna gjort. En mod dancer ut i varje musikalisk fingerspets; Taxman-inspirerat basriff, ba-pa-pa-blås, phaser och sist men inte minst en text om amfetaminets fördelar och nackdelar. Varför spelas inte den här mer?
Vanity Fare - Megowd (Something Tells Me) (Page One 1969)
Även om jag precis hade läst om precis den här låten i en lista över bra saker på Page One på ett forum någon vecka tidigare, var det en vild chansning när jag plockade upp den här på Mynt & Musik i våras.
Förutom etiketten hade jag också en känsla av att jag kände igen gruppnamnet, Vanity Fare. När jag kom hem var det med besvikelse jag lyssnade på a-sidan Summer Morning. En smörig bubblegum-ballad, inte alls vad jag hade hoppats på. Med små förväntningar la jag på nålen på b-sidan. Nämen! Funky groove-rock med fantastisk hammond! Det var andra bullar det.
Nu när jag känner till Vanity Fare förstår jag vilken tur jag hade. Jag hade lika gärna kunnat plocka upp
Chicago - I'm A Man (CBS 1969)
Tja, vad kan man säga? Chicago, främst kända som yacht/soft-rockens fanbärare, gjorde ett antal bra album i början av sin karriär. Utan att känna till den plockade jag upp den i Barcelona av alla ställen. Man kan tycka lite olika om den skäggiga funky rawk-versionen av en av världens bästa låtar, men jag älskar den.
På den spanska singeln är den uppdelad i två delar på olika sidor men jag har också en svensk version med ett extremt förkortat och komprimerat intro, på en sida.
The Troggs - From Home (Fontana 1966)
Förutom ett par utflykter in i min älskade psykedelia med When Will The Rain Come och Maybe The Madman måste jag nog säga att det här är min favorit med Troggs än så länge. Märkligt att jag inte hade hört den innan med tanke på att det är baksidan på Wild Thing, som ju som bekant är ganska känd, och jag hade inte förväntat mig något så här trevligt när jag köpte den här i fredags. Riffet påminner om Lost Girl, gruppens debut på CBS från samma år, men här får vi dessutom en puttrande fuzz-gitarr i bakgrunden och mer harmonisk moll-tonalitet (oj, musikteoretisk overload). Ja som ni märkte hittade jag inte originalet på youtube. Det är råare och bättre.
Skivor är knark, och knark är som ni vet bajs. Om någon säger till dig "vinylskivor är grymt, du borde testa", gör det inte. Just Say No!
I alla fall, lite favoriter från senaste halvåret, med youtube-klipp:
The Byrds - Artificial Energy (Columbia, 1968)
Tills för några veckor sen hade jag pinsamt nog missat att lyssna på The Byrds fantastiska album Notorius Byrd Brothers, som öppnas av denna fantastiska låt, förmodligen det dansvänligaste folkrockarna gjort. En mod dancer ut i varje musikalisk fingerspets; Taxman-inspirerat basriff, ba-pa-pa-blås, phaser och sist men inte minst en text om amfetaminets fördelar och nackdelar. Varför spelas inte den här mer?
Vanity Fare - Megowd (Something Tells Me) (Page One 1969)
Även om jag precis hade läst om precis den här låten i en lista över bra saker på Page One på ett forum någon vecka tidigare, var det en vild chansning när jag plockade upp den här på Mynt & Musik i våras.
Förutom etiketten hade jag också en känsla av att jag kände igen gruppnamnet, Vanity Fare. När jag kom hem var det med besvikelse jag lyssnade på a-sidan Summer Morning. En smörig bubblegum-ballad, inte alls vad jag hade hoppats på. Med små förväntningar la jag på nålen på b-sidan. Nämen! Funky groove-rock med fantastisk hammond! Det var andra bullar det.
Nu när jag känner till Vanity Fare förstår jag vilken tur jag hade. Jag hade lika gärna kunnat plocka upp
Hitchin A Rideeller någon annan tråkig bubblegumsörja (You Made Me Love You/Early In The Morning är ganska bra dock).
Chicago - I'm A Man (CBS 1969)
Tja, vad kan man säga? Chicago, främst kända som yacht/soft-rockens fanbärare, gjorde ett antal bra album i början av sin karriär. Utan att känna till den plockade jag upp den i Barcelona av alla ställen. Man kan tycka lite olika om den skäggiga funky rawk-versionen av en av världens bästa låtar, men jag älskar den.
På den spanska singeln är den uppdelad i två delar på olika sidor men jag har också en svensk version med ett extremt förkortat och komprimerat intro, på en sida.
The Troggs - From Home (Fontana 1966)
Förutom ett par utflykter in i min älskade psykedelia med When Will The Rain Come och Maybe The Madman måste jag nog säga att det här är min favorit med Troggs än så länge. Märkligt att jag inte hade hört den innan med tanke på att det är baksidan på Wild Thing, som ju som bekant är ganska känd, och jag hade inte förväntat mig något så här trevligt när jag köpte den här i fredags. Riffet påminner om Lost Girl, gruppens debut på CBS från samma år, men här får vi dessutom en puttrande fuzz-gitarr i bakgrunden och mer harmonisk moll-tonalitet (oj, musikteoretisk overload). Ja som ni märkte hittade jag inte originalet på youtube. Det är råare och bättre.
Lila
Lila har länge varit en av mina favoritfärger. I dryga året har jag letat efter lila plagg, till exempel strumpor och polotröjor, eftersom jag inbillar mig att jag också passar extra bra i lila.
I år har Filippa Knutsson bestämt att alla ska ha lila på sig. I våras fylldes Filippa K-butikerna av en mängd lila plagg, bland annat en riktigt lockande jeansjacka.
Nu, lagom till hösten, har H&M inte helt oväntat hängivit sig åt samma kulör och eftersom jag tycker det är obehagligt att söka jobb och lägger alla mina pengar på skivor är det där jag får handla kläder för tillfället.
Det här borde vara ett ypperligt tillfälle att bunkra upp basplagg i en av mina favoritfärger. Dock är det så mycket lila i H&M-butikerna just nu att man mår lite redan vid klivet över tröskeln, och naturligtvis finns min andra färg som jag ömmar lite extra för, orange, också den i obscena mängder i klädjättens höstsortiment.
Vad kan jag då göra? Som jag ser det har jag två val:
1. Jag köper på mig lila och orange kläder och bär dem i fantasifulla kombinationer hela hösten och vintern, och finner min garderob hopplöst daterad till våren.
2. Jag letar med ljus och lykta efter plagg i kulörer lite längre ner på min kärlekslista, till exempel ljusgult (var inte det denna vårens färg förresten?) och olivgrönt.
Nog med modebloggande nu.
I år har Filippa Knutsson bestämt att alla ska ha lila på sig. I våras fylldes Filippa K-butikerna av en mängd lila plagg, bland annat en riktigt lockande jeansjacka.
Nu, lagom till hösten, har H&M inte helt oväntat hängivit sig åt samma kulör och eftersom jag tycker det är obehagligt att söka jobb och lägger alla mina pengar på skivor är det där jag får handla kläder för tillfället.
Det här borde vara ett ypperligt tillfälle att bunkra upp basplagg i en av mina favoritfärger. Dock är det så mycket lila i H&M-butikerna just nu att man mår lite redan vid klivet över tröskeln, och naturligtvis finns min andra färg som jag ömmar lite extra för, orange, också den i obscena mängder i klädjättens höstsortiment.
Vad kan jag då göra? Som jag ser det har jag två val:
1. Jag köper på mig lila och orange kläder och bär dem i fantasifulla kombinationer hela hösten och vintern, och finner min garderob hopplöst daterad till våren.
2. Jag letar med ljus och lykta efter plagg i kulörer lite längre ner på min kärlekslista, till exempel ljusgult (var inte det denna vårens färg förresten?) och olivgrönt.
Nog med modebloggande nu.
fredag 22 augusti 2008
Behåring (från Kenbee-bloggen, 22 augusti)
Fleet Foxes har i svallvågorna efter Way Out West sköljts upp till en andra plats på Göteborgslistan. Fleet Foxes självbetitlade är alltså det andra mest sålda albumet (cd-skivan) i Göteborgsområdet.
Jag bevittnade de fyra första låtarna av amrisarnas spelning på festivalen och var imponerad men inte särskilt berörd. Vad som naturligtvis var en fantastisk spelning lyckades inte fånga mitt intresse i mer än tio minuter och jag skyller detta helt på mig själv och att min fäbless för brittisk folkmusik alltid lämnar americana, alt-country och folk-rawk i skuggan. Min vän Henning kommer känna igen det här.
I mitt medvetande är Bert Jansch, Incredible String Band, Fairport Convention och Pentangle det vackraste som kan upplevas skapat av akustiska stränginstrument och stämsång. Travellin Song med de sistnämnda gör mig tårögd och gåshudad varje gång och kan i kombination med vin sluta i pinsam sentimentalitet.
Vad jag vill ha sagt är att min förhoppning är att 2009 blir den syrabemängda brit-folkens återkomst till barrikaderna. Att de mjuktuffa country-skäggen byts ut mot ponchos, hårsvall och slokmustascher.
I samband med detta, vågar jag påstår, kommer brittiska Circulus bli det mest hypade till våren. De har funnits med ett tag men har här i krokarna mest vunnit uppskattning bland power-metalfans och rollspelare, eftersom vi till skillnad från bandets hemland har svårt att ta storslagenhet och rennässansretro på allvar.
Det blir det ändring på 2009, och det kommer bli både konstigt och vackert.
Jag bevittnade de fyra första låtarna av amrisarnas spelning på festivalen och var imponerad men inte särskilt berörd. Vad som naturligtvis var en fantastisk spelning lyckades inte fånga mitt intresse i mer än tio minuter och jag skyller detta helt på mig själv och att min fäbless för brittisk folkmusik alltid lämnar americana, alt-country och folk-rawk i skuggan. Min vän Henning kommer känna igen det här.
I mitt medvetande är Bert Jansch, Incredible String Band, Fairport Convention och Pentangle det vackraste som kan upplevas skapat av akustiska stränginstrument och stämsång. Travellin Song med de sistnämnda gör mig tårögd och gåshudad varje gång och kan i kombination med vin sluta i pinsam sentimentalitet.
Vad jag vill ha sagt är att min förhoppning är att 2009 blir den syrabemängda brit-folkens återkomst till barrikaderna. Att de mjuktuffa country-skäggen byts ut mot ponchos, hårsvall och slokmustascher.
I samband med detta, vågar jag påstår, kommer brittiska Circulus bli det mest hypade till våren. De har funnits med ett tag men har här i krokarna mest vunnit uppskattning bland power-metalfans och rollspelare, eftersom vi till skillnad från bandets hemland har svårt att ta storslagenhet och rennässansretro på allvar.
Det blir det ändring på 2009, och det kommer bli både konstigt och vackert.
Le Tour (från Kenbee-bloggen, 25 juli)
Just nu pågår världens näst största idrottsevenmang i landet som gav oss Jacques Dutronc, Les Goths, Air, Serge Gainsbourg, Daft Punk och massa god ost.
Eftersom sport är kultur är det också ett av världens största kulturevenemang.
Le Tour de France pågår under en månad. Med undantag för några vilodagar och ett till två tempolopp cyklar man 15-25 mil om dagen, varav ungefär hälften i alperna och pyrenéerna. Det är utan tvekan världens hårdaste proffstävling.
Inte konstigt att vissa känner ett visst behov av knark som gör dig stark, tycker jag.
Att svensk sportjournalister alltid givit cykling ungefär samma uppmärksamhet som hockey-bockey är inget nytt och inget jag inbillar mig att jag kan ändra på. Den genomsnittliga svenska sportkonsumenten kommer aldrig att förstå skönheten i hög kadens, långa utbrytningar polkagrispricka tröjor.
Därför ber jag dig, skarpkulturella människa, att slå på TV:n imorgon klockan 14:00, ratta in Eurosport och ta del av Vacchi/Adamssons outtömliga kunskap om cykelsporten.
Med stan full av hipsterfixies och retrocykeltröjor känns det som ett naturligt steg att indiekidsen diskuterar cykel över en öl på lönnmördarn. Det är så jag skulle vilja ha det i alla fall.
Är man mindre intresserad av självplågeri och rakade ben och mer intresserad av fantastisk dansmusik av kvalitetsårgång kan jag rekommendera Colin Wolfe's podcast.
100% original-45or:
http://col-wolfe-collection.podomatic.com
och
http://wolfe-disc.podomatic.com
Eftersom sport är kultur är det också ett av världens största kulturevenemang.
Le Tour de France pågår under en månad. Med undantag för några vilodagar och ett till två tempolopp cyklar man 15-25 mil om dagen, varav ungefär hälften i alperna och pyrenéerna. Det är utan tvekan världens hårdaste proffstävling.
Inte konstigt att vissa känner ett visst behov av knark som gör dig stark, tycker jag.
Att svensk sportjournalister alltid givit cykling ungefär samma uppmärksamhet som hockey-bockey är inget nytt och inget jag inbillar mig att jag kan ändra på. Den genomsnittliga svenska sportkonsumenten kommer aldrig att förstå skönheten i hög kadens, långa utbrytningar polkagrispricka tröjor.
Därför ber jag dig, skarpkulturella människa, att slå på TV:n imorgon klockan 14:00, ratta in Eurosport och ta del av Vacchi/Adamssons outtömliga kunskap om cykelsporten.
Med stan full av hipsterfixies och retrocykeltröjor känns det som ett naturligt steg att indiekidsen diskuterar cykel över en öl på lönnmördarn. Det är så jag skulle vilja ha det i alla fall.
Är man mindre intresserad av självplågeri och rakade ben och mer intresserad av fantastisk dansmusik av kvalitetsårgång kan jag rekommendera Colin Wolfe's podcast.
100% original-45or:
http://col-wolfe-collection.podomatic.com
och
http://wolfe-disc.podomatic.com
Oj, en blogg om FRA-lagen! (från kenbee-bloggen, 7 juli)
Jag lämnade som sagt landet jag kände som Sverige för en dryg månad sen. Jag trodde, till i förrgår, också att det var dit jag hade anlänt på kvällen den sista juni.
Ack så fel jag hade.
Det visar sig att jag numera lever i Belarus, eller Vitryssland som det kallades i landet där jag växte upp.
Vad jag talar om är naturligtvis att allt vi gör här i den trevliga cyberrymden helt lagligt kommer kontrolleras och registreras av ett gäng finniga värnpliktiga (eller möjligtvis lite äldre, finniga yrkesmilitärer). Tack, alla ni som röstade på nånting blåare än E:t i Google, för det.
Nu till de riktigt hemska sakerna. Bruce Springsteen har återvänt till stan.
Vi har i den stora morgontidningen kunnat följa en skäggig machogubbes förehavande timme för timme och läsa intervjuer där alla från 3 till 90 år har fått berätta om sitt finaste minne av gubbjäveln.
Vi har matats med sanningen att alla älskar "Bruce" (ja och alla är förnamn och du och allmänt tjenis med snubben) och att han är det största som har hänt kulturen sen jordbruket.
Jag hatar Bruce Springsteen.
Hade han inte fått detta spaltutrymme vecka ut och vecka in varje sommar hade jag möjligtvis kunnat lämna honom med ett svalt ointresse, men den vuxna musikens fanbärare vill inte ge mig något utrymme för det.
Jag hatar vuxen musik.
Ack så fel jag hade.
Det visar sig att jag numera lever i Belarus, eller Vitryssland som det kallades i landet där jag växte upp.
Vad jag talar om är naturligtvis att allt vi gör här i den trevliga cyberrymden helt lagligt kommer kontrolleras och registreras av ett gäng finniga värnpliktiga (eller möjligtvis lite äldre, finniga yrkesmilitärer). Tack, alla ni som röstade på nånting blåare än E:t i Google, för det.
Nu till de riktigt hemska sakerna. Bruce Springsteen har återvänt till stan.
Vi har i den stora morgontidningen kunnat följa en skäggig machogubbes förehavande timme för timme och läsa intervjuer där alla från 3 till 90 år har fått berätta om sitt finaste minne av gubbjäveln.
Vi har matats med sanningen att alla älskar "Bruce" (ja och alla är förnamn och du och allmänt tjenis med snubben) och att han är det största som har hänt kulturen sen jordbruket.
Jag hatar Bruce Springsteen.
Hade han inte fått detta spaltutrymme vecka ut och vecka in varje sommar hade jag möjligtvis kunnat lämna honom med ett svalt ointresse, men den vuxna musikens fanbärare vill inte ge mig något utrymme för det.
Jag hatar vuxen musik.
Goda' Goda'
Jag har på sistone skrivit lite på: http://loken.kenbee.se istället för här. Det ska det bli ändring på, och för att eventuella läsare ska slippa klicka på länken tänker jag helt sonika kross-posta mina finaste stunder på Kenbee-bloggen här ovan.
Friendly Apple (jag) kommer i framtiden att inrikta sig på modernism (kläder, dansmusik och tvåhjuliga fordon) och kulturkritik (pretentiöst men underhållande pladder). Misströsta inte, Anders kommer säkert titta in och lägga upp någon världsmusik-video då och då.
Friendly Apple (jag) kommer i framtiden att inrikta sig på modernism (kläder, dansmusik och tvåhjuliga fordon) och kulturkritik (pretentiöst men underhållande pladder). Misströsta inte, Anders kommer säkert titta in och lägga upp någon världsmusik-video då och då.
onsdag 9 juli 2008
onsdag 14 maj 2008
De sista skugg-dockorna
Fan, det här är de bra grejorna. Lite som nya Mando Diao-skivan, fast bra på riktigt.
Dessutom är de ju mods.
Mods.
torsdag 27 mars 2008
onsdag 26 mars 2008
söndag 23 mars 2008
Jo Anders, det blir det faktiskt
Jag kände mig tvungen att ta bloggen tillbaka till den rockistiska nivå jag har byggt upp här efter Anders första väldigt ambitiösa inlägg. Jag lovar, killen kan skriva egentligen.
Själv filar jag på ett inlägg om bilderboksestetik under de gyllene åren, men det får vänta tills inspirationen besätter mig nästa gång.
onsdag 20 februari 2008
Härdsmälta i kulturpolitiken
I morse läste jag Robert Malms intressanta kulturkrönika om ”Mana-affären” i dagens Göteborgs-Posten. Den innehåller många bra poänger, till exempel om missbruket av ordet antisemitism i diskussioner om Israel-Palestinafrågan och som försvar mot all kritik av staten Israel. (Semiter, enligt NE: Ursprungliga släkter eller folk nämnda i 1 Mos. 10:21-31 som ättlingar till Noas son Sem. Dessa hade ofta bara den geografiska regionen gemensam, men några talade besläktade semitiska språk. De viktigaste av dessa folk är i dag araber och judar.)
Inget av det här är något nytt, det som slog mig var istället konstaterandet av Johan Staël Von Holsteins inträde i kulturrådets styrelse. Jag hade naturligtvis hört det förut men troligen av barmhärtighet mot min själ lyckats förtränga vidden av detta faktum.
Johan Staël Von Holsteins meriter som en av de mest ivriga inflaterarna under IT-bubblans framväxt och som författare till ett antal taffligt skrivna nyliberala pamfletter i Metro (han har tydligen skrivit en bok också, men jag tänker skona min hjärna från en sån misshandel), räcker tydligen för att han ska få vara delaktig i besluten om hur kulturbudgeten ska fördelas. På vilken grund anser svenska regeringen att en IT-entreprenör har den kompetens som krävs?
Har Johan Staël Von Holstein överhuvudtaget ett kulturintresse? Jag tycker mig minnas krönikor i Metro där han skrivit sig varm om hur skattepengar ska läggas på viktigare saker. Kan karln ens stava till kultur?
Att borgerliga regeringar aldrig har inneburit något lyft för kulturklimatet är kanske inget nytt, men det här är faktiskt att gå för långt. Jag är lite rädd.
För övrigt: Gnarls Barkleys nya låt Run är kanske det bästa som har släppts sedan The Coral blev tråkiga och Pete Doherty började bära hatt. St. Elsewhere var fantastisk, men att de skulle släppa en funky psych fuzz massive dancefloor monster, för att använda ebay-språk, som förstasingel från nya albumet är lite för bra för att vara sant. Allt är rätt, från bongos och phasad orgel till den hetsiga, distade sången och körerna. Don Fardon och David Walker and The Paradox får akta sig, helt enkelt.
Frågan är: Varför har inte låten spelats var 15:e minut i den populärkulturella statliga radiokanalen? Detta är ett tydligt tecken på ett fallerande svenskt kulturklimat. Jag misstänker att en viss IT-entreprenör har med saken att göra.
Lyssna på Run på min myspace:
Inget av det här är något nytt, det som slog mig var istället konstaterandet av Johan Staël Von Holsteins inträde i kulturrådets styrelse. Jag hade naturligtvis hört det förut men troligen av barmhärtighet mot min själ lyckats förtränga vidden av detta faktum.
Johan Staël Von Holsteins meriter som en av de mest ivriga inflaterarna under IT-bubblans framväxt och som författare till ett antal taffligt skrivna nyliberala pamfletter i Metro (han har tydligen skrivit en bok också, men jag tänker skona min hjärna från en sån misshandel), räcker tydligen för att han ska få vara delaktig i besluten om hur kulturbudgeten ska fördelas. På vilken grund anser svenska regeringen att en IT-entreprenör har den kompetens som krävs?
Har Johan Staël Von Holstein överhuvudtaget ett kulturintresse? Jag tycker mig minnas krönikor i Metro där han skrivit sig varm om hur skattepengar ska läggas på viktigare saker. Kan karln ens stava till kultur?
Att borgerliga regeringar aldrig har inneburit något lyft för kulturklimatet är kanske inget nytt, men det här är faktiskt att gå för långt. Jag är lite rädd.
För övrigt: Gnarls Barkleys nya låt Run är kanske det bästa som har släppts sedan The Coral blev tråkiga och Pete Doherty började bära hatt. St. Elsewhere var fantastisk, men att de skulle släppa en funky psych fuzz massive dancefloor monster, för att använda ebay-språk, som förstasingel från nya albumet är lite för bra för att vara sant. Allt är rätt, från bongos och phasad orgel till den hetsiga, distade sången och körerna. Don Fardon och David Walker and The Paradox får akta sig, helt enkelt.
Frågan är: Varför har inte låten spelats var 15:e minut i den populärkulturella statliga radiokanalen? Detta är ett tydligt tecken på ett fallerande svenskt kulturklimat. Jag misstänker att en viss IT-entreprenör har med saken att göra.
Lyssna på Run på min myspace:
onsdag 30 januari 2008
Popmusik (sån där i radion)
Jag gillar Duffy. Hon känns som en bra tjej, Mercy är en bra låt och jag kan sorgligt nog relatera till videon full av män i fred perrys som dansar och hoppar.
Däremot ser jag överallt jämförelser med Dusty Springfield, och de håller faktiskt inte. Dusty var också blond, från det förenade kungadömet, hette också nåt med DU-Y och sjöng blåögd soulinfluerad popmusik framför pojkar i fred perrys. Där slutar likheterna.
Röstmässigt är Duffy närmare Esther Phillips, vilket inte är en dålig sak. En viss Amy har redan visat att den nasala jazziga soulsången går hem hos kidsen på 2000-talet, men till skillnad från henne och andra Dap-Kingsuppbackade akter har Duffy ett mer välpolerat, uppdaterat om du vill, sound. Jag gillar det. Jag gillar när man visar att det går att behålla ett visst mått av blues även i musik producerad i såna hära datamaskiner. Och ett visst mått av blues är verkligen det jag saknar i modern popmusik. Ja, jag är en Dinosaurie, och för att bevisa det slänger vi in det här fina klippet också:
Och till sist en liten guilty pleasure: Jag gillar Amanda Jenssen - Do You Love Me också.
Däremot ser jag överallt jämförelser med Dusty Springfield, och de håller faktiskt inte. Dusty var också blond, från det förenade kungadömet, hette också nåt med DU-Y och sjöng blåögd soulinfluerad popmusik framför pojkar i fred perrys. Där slutar likheterna.
Röstmässigt är Duffy närmare Esther Phillips, vilket inte är en dålig sak. En viss Amy har redan visat att den nasala jazziga soulsången går hem hos kidsen på 2000-talet, men till skillnad från henne och andra Dap-Kingsuppbackade akter har Duffy ett mer välpolerat, uppdaterat om du vill, sound. Jag gillar det. Jag gillar när man visar att det går att behålla ett visst mått av blues även i musik producerad i såna hära datamaskiner. Och ett visst mått av blues är verkligen det jag saknar i modern popmusik. Ja, jag är en Dinosaurie, och för att bevisa det slänger vi in det här fina klippet också:
Och till sist en liten guilty pleasure: Jag gillar Amanda Jenssen - Do You Love Me också.
tisdag 29 januari 2008
Riktiga män har inga midjor
Igår köpte jag en väldigt trevlig mörkblå regnkappa på H&M. En lätt A-linjeformad, kort klassisk mac med fin krage och trevliga detaljer i största allmänhet. Jag tycker väldigt mycket om den, men det är inte det denna text ska handla om.
Jag vill veta var den manliga midjan har tagit vägen. I en tid när män bär extremt åtsittande byxor och neonfärger och grabbiga tidningar som King skriver om groomingprodukter tycker jag att den borde ha sin naturliga plats. Den fanns där på 1600-talet, på 1700-talet, på 1800-talet och i alla fall från 1900 – 1970-talet.
Idag är det helt omöjligt att hitta en längre jacka med markerad midja tänkt för oss med snopp. Tro mig, jag har letat.
Och inte kan man skylla allt på OS-trenden eftersom det vimlar av löjligt smala trenchcoats och crombies, som har ungefär samma form som ett avloppsrör, och kvinnoavdelningarna på H&M och Zara vimlar av fina kappor med jättemycket midja. Jag förstår det helt enkelt inte.
Vad jag har letat efter är en enkel eller dubbelknäppt jacka i svart ull med hög knäppning och gärna hög krage. Längd över rumpan men inte ner över låren. Någonting Mick Jagger skulle kunna ha haft på sig 1967 helt enkelt.
Eller ta en titt på den här som Claes-Göran har på sig, visst är den fantastisk?
Det närmaste jag har kommit är DNA Grooves fina crombies , men de finns tyvärr bara i rutigt och jag äger redan en rutig, dubbelknäppt sak med jättemycket midja som jag hittade för en spottstyver på Myrorna. Beatwear har sin Frock Coat . men den kostar en del och jag vill gärna prova först. Det har också hängt en fin sak i fönstret på Peters Dandy i Göteborg, men jag har inte vågat gå in. Antagligen är priset femsiffrigt.
Vad jag vill är att H&M, Åhléns, Zara, Top Man och gänget ska släppa sina märkliga Johnny Bravo-ideal och inse att mannens midja är en bra grej helt enkelt. Ingen dandy bör vara utan en.
Det visste man redan på medeltiden, förihelvete.
Jag vill veta var den manliga midjan har tagit vägen. I en tid när män bär extremt åtsittande byxor och neonfärger och grabbiga tidningar som King skriver om groomingprodukter tycker jag att den borde ha sin naturliga plats. Den fanns där på 1600-talet, på 1700-talet, på 1800-talet och i alla fall från 1900 – 1970-talet.
Idag är det helt omöjligt att hitta en längre jacka med markerad midja tänkt för oss med snopp. Tro mig, jag har letat.
Och inte kan man skylla allt på OS-trenden eftersom det vimlar av löjligt smala trenchcoats och crombies, som har ungefär samma form som ett avloppsrör, och kvinnoavdelningarna på H&M och Zara vimlar av fina kappor med jättemycket midja. Jag förstår det helt enkelt inte.
Vad jag har letat efter är en enkel eller dubbelknäppt jacka i svart ull med hög knäppning och gärna hög krage. Längd över rumpan men inte ner över låren. Någonting Mick Jagger skulle kunna ha haft på sig 1967 helt enkelt.
Eller ta en titt på den här som Claes-Göran har på sig, visst är den fantastisk?
Det närmaste jag har kommit är DNA Grooves fina crombies , men de finns tyvärr bara i rutigt och jag äger redan en rutig, dubbelknäppt sak med jättemycket midja som jag hittade för en spottstyver på Myrorna. Beatwear har sin Frock Coat . men den kostar en del och jag vill gärna prova först. Det har också hängt en fin sak i fönstret på Peters Dandy i Göteborg, men jag har inte vågat gå in. Antagligen är priset femsiffrigt.
Vad jag vill är att H&M, Åhléns, Zara, Top Man och gänget ska släppa sina märkliga Johnny Bravo-ideal och inse att mannens midja är en bra grej helt enkelt. Ingen dandy bör vara utan en.
Det visste man redan på medeltiden, förihelvete.
onsdag 23 januari 2008
Amazing Friendly Apple
Jag skulle här vilja ge en liten bakgrund till varför den här bloggen heter som den gör och samtidigt tipsa om en av de bästa pop-låtarna någonsin. Amazing Friendly Apple var enligt de flesta källor en 5-mannaorkester från Leeds, vilket inte hindrade dem från att spela in en fantastisk singel 1969. Jag har fortfarande inte haft nöjet att höra framsidan Water Woman, men man får anta att den inte håller samma kvalitet som den klassiska b-sidan.
Magician är en mini-popopera med underbar hammond och cembalo, eko-dränkt flöjtspel och en nasal sång som låter misstänkt mycket som Arthur Lee i den likadant uppbyggda Your Mind And We Belong Together. Texten är fantastiskt fånig om en magiker som konstigt nog verkar ha samma egenskaper som vissa lysergiska syror.
Tyvärr har jag inte hittat låten någonstans sedan jag plockade ihop min gamla datamaskin, så ni får nöja er med Your Mind And We Belong Together så länge. Tänk er det här, fast mer brittiskt och klaviaturbaserat:
Kritik av Kritik
Med ovanstående rubrik sväljer jag betet som agnats när den nya arkitekturtidskriften Kritik namngavs. Förutom att bjuda in till lustiga rubriker visas i namnet den önskan om att vara ett mer analyserande och kritiserande alternativ till de redan etablerade arkitekturtidningarna, främst Arkitektur, Rum, Forum och Arkitekten.
Det finns dock problem som genast slår en när man öppnar det lilla svarta häftet i liggande format som damp ner i brevlådan för någon vecka sen.
Kritiks önskan att lyfta fram textens betydelse gentemot de ”överestetiserade och extremt förvrängda arkitekturbilder som oftast finns att tillgå” (Pär Eliaesons ledare, sid 6) resulterar i små bilder i svartvitt. I svartvitt?
Att färgsättning, material och annat som försvinner med gråtonade bilder är viktiga element i arkitektur och stadsrummets utformning kan knappast vara några nyheter för Kritik.
Det skulle visserligen kunna vara en fråga om tryckkostnader, men mer troligt är att det är ett sätt att demonstrera sin misstro mot Bilden. Allra mest framstår det som obegripligt gymnasiepretto.
Kommer man ta det ett steg längre och börja (rent metaforiskt alltså) plåta offentliga byggnader i motljus med en rykande cigarett i mungipan?
Att bilden faktiskt fyller en viss funktion i en arkitekturtidning visar sig gång på gång i Kritik. Gert Wingårdhs försök att detaljerat beskriva Avalon Hotel i Göteborg hade utan bildens hjälp varit lika lätta att uttyda som Mayahieroglyfer eller genomsnittlig arkitekt-handstil.
Bäst är Erik Bergs sakliga genomgång av förslagen till exploatering av Skeppsbron i Göteborg, fri från överdrivna pretentioner och analysorgier.
Och även om Pär Eliaessons totala sågning av sina konkurrerande magasin under rubriken ”Goda grannar” känns en aning desperat så måste man älska punkattityden. Kängor i alla riktningar, inte bara ”I Hate Pink Floyd” utan ”I Hate alla arkitekturredaktörer i hela Sverige” och ett oförtäckt Mark Isitt-förakt.
Om jag hade varit konsult åt Kritik hade mina råd låtit ungefär så här: ”Kom igen nu grabbar, vi skiter i det här löjliga formatet och kör samma storlek som Café, och så tar vi och byter namn så man fattar vad tidningen handlar om, typ ”Arkitekt”, och så kör vi lite stora färgglada bilder så kommer nog det här bli jävligt bra! Men se för fan till att göra er av med den där jävla serien Kontoret”.
Det finns dock problem som genast slår en när man öppnar det lilla svarta häftet i liggande format som damp ner i brevlådan för någon vecka sen.
Kritiks önskan att lyfta fram textens betydelse gentemot de ”överestetiserade och extremt förvrängda arkitekturbilder som oftast finns att tillgå” (Pär Eliaesons ledare, sid 6) resulterar i små bilder i svartvitt. I svartvitt?
Att färgsättning, material och annat som försvinner med gråtonade bilder är viktiga element i arkitektur och stadsrummets utformning kan knappast vara några nyheter för Kritik.
Det skulle visserligen kunna vara en fråga om tryckkostnader, men mer troligt är att det är ett sätt att demonstrera sin misstro mot Bilden. Allra mest framstår det som obegripligt gymnasiepretto.
Kommer man ta det ett steg längre och börja (rent metaforiskt alltså) plåta offentliga byggnader i motljus med en rykande cigarett i mungipan?
Att bilden faktiskt fyller en viss funktion i en arkitekturtidning visar sig gång på gång i Kritik. Gert Wingårdhs försök att detaljerat beskriva Avalon Hotel i Göteborg hade utan bildens hjälp varit lika lätta att uttyda som Mayahieroglyfer eller genomsnittlig arkitekt-handstil.
Bäst är Erik Bergs sakliga genomgång av förslagen till exploatering av Skeppsbron i Göteborg, fri från överdrivna pretentioner och analysorgier.
Och även om Pär Eliaessons totala sågning av sina konkurrerande magasin under rubriken ”Goda grannar” känns en aning desperat så måste man älska punkattityden. Kängor i alla riktningar, inte bara ”I Hate Pink Floyd” utan ”I Hate alla arkitekturredaktörer i hela Sverige” och ett oförtäckt Mark Isitt-förakt.
Om jag hade varit konsult åt Kritik hade mina råd låtit ungefär så här: ”Kom igen nu grabbar, vi skiter i det här löjliga formatet och kör samma storlek som Café, och så tar vi och byter namn så man fattar vad tidningen handlar om, typ ”Arkitekt”, och så kör vi lite stora färgglada bilder så kommer nog det här bli jävligt bra! Men se för fan till att göra er av med den där jävla serien Kontoret”.
tisdag 15 januari 2008
Friendly Apples lilla gröna: Ett anspråkslöst manifest
I den här bloggen kommer vi skriva om kultur och lite till på ett avslappnat men förhoppningsvis intelligent sätt. Vi kommer att avhålla oss från trendspaningar men analysera friskt.
Det kommer bli ett jävla party helt enkelt, så se till att hänga med.
Det kommer bli ett jävla party helt enkelt, så se till att hänga med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)