Jag gillar Duffy. Hon känns som en bra tjej, Mercy är en bra låt och jag kan sorgligt nog relatera till videon full av män i fred perrys som dansar och hoppar.
Däremot ser jag överallt jämförelser med Dusty Springfield, och de håller faktiskt inte. Dusty var också blond, från det förenade kungadömet, hette också nåt med DU-Y och sjöng blåögd soulinfluerad popmusik framför pojkar i fred perrys. Där slutar likheterna.
Röstmässigt är Duffy närmare Esther Phillips, vilket inte är en dålig sak. En viss Amy har redan visat att den nasala jazziga soulsången går hem hos kidsen på 2000-talet, men till skillnad från henne och andra Dap-Kingsuppbackade akter har Duffy ett mer välpolerat, uppdaterat om du vill, sound. Jag gillar det. Jag gillar när man visar att det går att behålla ett visst mått av blues även i musik producerad i såna hära datamaskiner. Och ett visst mått av blues är verkligen det jag saknar i modern popmusik. Ja, jag är en Dinosaurie, och för att bevisa det slänger vi in det här fina klippet också:
Och till sist en liten guilty pleasure: Jag gillar Amanda Jenssen - Do You Love Me också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar